Deathclock
Detta är då min lilla berättelse. Copyright till Kouta Hirano för att ha skapat själva Alucard och Hellsing.
Del 1.
Jag springer, från nått jag inte vet. Jag skriker: ”Vad är det du vill mig?”. Jag springer tills vägen blir till ett stup och jag faller. Jag vaknar upp med ett flämt.
– Jag? Drömmer? Tar en snabb titt på klockan och ser att det är 7 på morgonen. Jag går upp och tar på mig nått som bara ligger framme. Ute i vardagsrummet så har mamma somnat framför TV:n.
– Detta OS mumlar jag och skakar på huvudet. Jag öppnar dörren till min systers rum och till min förvåning få se henne uppe och vid datorn.
– Vilken ovanlig syn att se dig uppe så här tidigt. När vakna du?
– För en halvtimme sen säger hon glatt medans hon ler med hela ansiktet.
Jag bara skakar på huvudet och ler. Jag går mot badrummet för att borsta mina tänder. När jag öppnar dörren så tänder jag lampan, den andra har visst slutat att fungera för någon månad sen. Jag tar min tandborste och trycker ut tandkräm på den och börja borsta. När jag väl borstar mina tänder i överkäken så ser jag mina hörntänder växa, men det är inget onormalt. Så har det varit i 600 år nu. Ja, jag är en vampyr, en Nosferatu. Nosferatu är dom enda riktiga vampyrer. Men det enda blod jag dricker är donerat blod jag får från en hemlig myndighet som vet om min existens. I utbyte så skyddar jag människor från vampyrer som vill skada människor. Ingen i min familj vet om vad jag är, antagligen aldrig få veta heller. Men om dom skulle råka ut för någon knipa, så tänker jag försvara dom till slutet. Mitt namn är Pontus i denna familj, men mitt egentliga namn är Alucard. När jag kommer ut från toaletten, så hör jag mamma har vaknat, eller i alla fall något. Jag går ut på balkongen och sträcker på mig ovanligt nog. Det är sommar ute, skönare årstid får man leta efter. Man får bara lust att skrika ut genom hela staden. Solljus oroar mig inte, skadar mig inte alls. Den enda som misstänker något om mig är min syster. Jag kan inte äta fast föda som människor kan. Jag kommer med ursäkter som, ”jag har redan ätit” och liknande saker. Hon har ibland gett mig konstiga blickar när jag säger att jag har redan ätit. Jag hör min syster komma upp bakom mig.
– Hej Moa, redan klar vid datorn? Jag småskrattar för mig själv
- Fan också, du vart inte skrämd muttrar hon med en sur min på sina läppar
- Jag hörde dig. Men ta ett djupt andetag av denna luft, så kanske du lyckas någon gång skämtar jag medans jag flinar mot henne. Hon går med en besviken min in i lägenheten. Medans jag tar andetaget känner jag lukten av något som inte hör hemma i dessa trakter, en vampyr. Någonstans nära här finns en vampyr, vad har han/hon att göra här? Jag tittar mig omkring för att försöka få någon glimt av denna vampyr och om den är fredlig eller fientlig. Jag ser något röra sig uppe på hustaken, snabbt också.
– Jag kommer snart! Skriker jag in i lägenheten och hoppar upp på nästa balkong och nästa tills jag är uppe på taket. Där väntar vampyren.
– Vem är du? Och vad gör du här? Frågar jag medans jag stirrar på honom med mina röda ögon.
– Jag är Spyrel, din bödel säger han med ett hånflin. Jag bara hånskrattar och säger:
- Jag väntar. Han tar fram ett svärd som är likt en Katana, men är ändå inte det. Han börjar springa emot mig och ska precis svinga sitt svärd emot mig, men jag rör mig bara någon decimeter åt vänster och tar tag i hans arm och slänger ner honom på marken nedanför. Jag hoppar ner och landar precis bredvid honom och sätter en fot på hans huvud.
– Vad gör du här?
– Sa ju att jag är din bödel. Svarar han medans han tar tag i min fot och slänger in mig i ett av träden. Jag reser på mig och borstar av mig och hånflinar mot honom.
– Kan du inte bättre? Jag försvinner och hamnar bakom honom och spetsar honom med min hand genom hans mage.
– Vem var bödeln här? Frågar jag honom medan jag hånler. Sen sliter jag bort huvudet på honom. Jag börjar gå mot mitt hem och funderar på varför han var här. Väl hemma så kommer min mamma direkt och frågar:
- Vart försvann du? Med en orolig blick tittar hon på mig.
– Tyckte jag såg Jeppe bara. Svarade jag lugnade medans jag gick mot vardagsrummet och satte mig ner för att titta på TV.
Del 1.
Jag springer, från nått jag inte vet. Jag skriker: ”Vad är det du vill mig?”. Jag springer tills vägen blir till ett stup och jag faller. Jag vaknar upp med ett flämt.
– Jag? Drömmer? Tar en snabb titt på klockan och ser att det är 7 på morgonen. Jag går upp och tar på mig nått som bara ligger framme. Ute i vardagsrummet så har mamma somnat framför TV:n.
– Detta OS mumlar jag och skakar på huvudet. Jag öppnar dörren till min systers rum och till min förvåning få se henne uppe och vid datorn.
– Vilken ovanlig syn att se dig uppe så här tidigt. När vakna du?
– För en halvtimme sen säger hon glatt medans hon ler med hela ansiktet.
Jag bara skakar på huvudet och ler. Jag går mot badrummet för att borsta mina tänder. När jag öppnar dörren så tänder jag lampan, den andra har visst slutat att fungera för någon månad sen. Jag tar min tandborste och trycker ut tandkräm på den och börja borsta. När jag väl borstar mina tänder i överkäken så ser jag mina hörntänder växa, men det är inget onormalt. Så har det varit i 600 år nu. Ja, jag är en vampyr, en Nosferatu. Nosferatu är dom enda riktiga vampyrer. Men det enda blod jag dricker är donerat blod jag får från en hemlig myndighet som vet om min existens. I utbyte så skyddar jag människor från vampyrer som vill skada människor. Ingen i min familj vet om vad jag är, antagligen aldrig få veta heller. Men om dom skulle råka ut för någon knipa, så tänker jag försvara dom till slutet. Mitt namn är Pontus i denna familj, men mitt egentliga namn är Alucard. När jag kommer ut från toaletten, så hör jag mamma har vaknat, eller i alla fall något. Jag går ut på balkongen och sträcker på mig ovanligt nog. Det är sommar ute, skönare årstid får man leta efter. Man får bara lust att skrika ut genom hela staden. Solljus oroar mig inte, skadar mig inte alls. Den enda som misstänker något om mig är min syster. Jag kan inte äta fast föda som människor kan. Jag kommer med ursäkter som, ”jag har redan ätit” och liknande saker. Hon har ibland gett mig konstiga blickar när jag säger att jag har redan ätit. Jag hör min syster komma upp bakom mig.
– Hej Moa, redan klar vid datorn? Jag småskrattar för mig själv
- Fan också, du vart inte skrämd muttrar hon med en sur min på sina läppar
- Jag hörde dig. Men ta ett djupt andetag av denna luft, så kanske du lyckas någon gång skämtar jag medans jag flinar mot henne. Hon går med en besviken min in i lägenheten. Medans jag tar andetaget känner jag lukten av något som inte hör hemma i dessa trakter, en vampyr. Någonstans nära här finns en vampyr, vad har han/hon att göra här? Jag tittar mig omkring för att försöka få någon glimt av denna vampyr och om den är fredlig eller fientlig. Jag ser något röra sig uppe på hustaken, snabbt också.
– Jag kommer snart! Skriker jag in i lägenheten och hoppar upp på nästa balkong och nästa tills jag är uppe på taket. Där väntar vampyren.
– Vem är du? Och vad gör du här? Frågar jag medans jag stirrar på honom med mina röda ögon.
– Jag är Spyrel, din bödel säger han med ett hånflin. Jag bara hånskrattar och säger:
- Jag väntar. Han tar fram ett svärd som är likt en Katana, men är ändå inte det. Han börjar springa emot mig och ska precis svinga sitt svärd emot mig, men jag rör mig bara någon decimeter åt vänster och tar tag i hans arm och slänger ner honom på marken nedanför. Jag hoppar ner och landar precis bredvid honom och sätter en fot på hans huvud.
– Vad gör du här?
– Sa ju att jag är din bödel. Svarar han medans han tar tag i min fot och slänger in mig i ett av träden. Jag reser på mig och borstar av mig och hånflinar mot honom.
– Kan du inte bättre? Jag försvinner och hamnar bakom honom och spetsar honom med min hand genom hans mage.
– Vem var bödeln här? Frågar jag honom medan jag hånler. Sen sliter jag bort huvudet på honom. Jag börjar gå mot mitt hem och funderar på varför han var här. Väl hemma så kommer min mamma direkt och frågar:
- Vart försvann du? Med en orolig blick tittar hon på mig.
– Tyckte jag såg Jeppe bara. Svarade jag lugnade medans jag gick mot vardagsrummet och satte mig ner för att titta på TV.
