Deathclock del 5
Det var längesen jag skrev på min berättelse, det är på grund av skrivkramp, men nu är del 5 klar i alla fall - Läs och njut!
Copyright till Kouta Hirano för allt inom Hellsing och Copyright till Stephenie Meyer för allt inom Twilight-serien
Del 5.
Den mörke lyfter upp handen i huvudhöjd och tittar mot Carlisle.
– I believe this belongs to you säger han och kastar bollen mot Carlisle som fångar den med handen och tackar han.
– I’m Laurent and this is Victoria and James.
– I’m Carlisle and this is my family.
– And they are? Frågar han och pekar mot oss.
– My name is Alucard and this is my sister – Ceres Isabelle.
- I know you, you are the ones from the house. I see the girl is still alive, does it mean she’s a vampire? Frågar James medans han tittar intensivt på min syster.
- She’s not a weakling like you are, yes I turned her into a vampire if you were about to ask.
- I see…. Mitt i så bryter Laurent diskussionen.
– I think it’s time for us to leave. Han tar tag i James och dom 3 går mot skogen igen. Efter när dom har gått så blir allt tyst, åskan har försvunnit lika snabbt som det kom.
– Okay, the game is over for now! Ropar Carlisle. Dom börjar vandra upp mot deras hus när Carlisle vänder sig om och frågar:
- Want to join us?
– No thanks, we got other things to do. Han ler mot oss och vänder sig om och börjar gå mot sitt hus.
– Vi får nog hålla koll på den där Laurent och hans lilla gäng. Min syster nickar instämmande. Vi går mot våran bil och sätter oss och kör iväg mot vårat ställe i Forks.
– Om du har levt i 600 år, hur lyckades du hålla det hemligt och varför var du ens i våran familj? Jag ger en snabb blick på min frågande syster innan jag svarar.
– För det första, min ”chef” ville att jag skulle bo hos er av någon anledning som jag än inte har förstått. För det andra, jag kan kontrollera mig rätt bra men det har varit nära jag har avslöjat mig vid vissa tillfällen.
– Har du haft någon tanke på att…. Döda oss?
– I början var det svårt att hålla tillbaka, men senare har det varit lättare.
– Men, vi har ju kort på dig är du är mindre och alla dessa minnen.
- Jag har… planterat in dom minnena och korten är konstgjorda, men för sjutton berätta inget utav detta för våra föräldrar.
– Jag lovar, men varför kallar du dom ”våra” föräldrar?
– Jag ser dom som mina föräldrar efter all tid jag har varit med dom. Moa sitter och berättar gamla minnen och vi båda skrattar. Till slut är vi framme vid vårat ställe, jag parkerar bilen och vi båda går ut och in i huset där vi nu bor. Jag tar upp en ryggsäck jag hade med mig och tar upp en bok och kastar den mot min syster, som tar den med en hand.
– Vad är detta?
– Det är en bok Nosferatu och vampyrer, du kanske lär dig något av det. Hon bläddrar i boken tills hon börjar läsa i den. Jag sätter mig vid en stol som står vid ett fönster, jag blickar ut mot gatan utanför. Det har börjat regna igen, jag ser en person som går förbi som ser bekant ut. Efter en timme eller mer så går jag ifrån fönstret och sätter på TV:n. Moa sitter fortfarande och läser boken jag gav henne.
– Är det intressant? Frågar jag henne, det enda jag får ur henne är ett mumlande. Jag bara suckar och fortsätter att titta på TV:n. Vi har inget behov av att sova så vi sitter där hela natten. I gryningen så har Moa läst klart boken, snabbare än hon brukar. Ute har det slutat att regna och solen skiner in genom ett av fönstren.
– Vi tål solljus? Hör jag Moa fråga.
– Ja, myterna och filmerna har oftast fel om såna här saker.
– Är det samma sak med kors, vigvatten och påle genom hjärtat?
– Kors och vigvatten är falskt, påle är väl delvis sant, vi dör inte av det men blir paralyserade av det, så se upp för det. Vi både nu sitter framför TV:n och tittar tills det knackar på våran dörr.
Copyright till Kouta Hirano för allt inom Hellsing och Copyright till Stephenie Meyer för allt inom Twilight-serien
Del 5.
Den mörke lyfter upp handen i huvudhöjd och tittar mot Carlisle.
– I believe this belongs to you säger han och kastar bollen mot Carlisle som fångar den med handen och tackar han.
– I’m Laurent and this is Victoria and James.
– I’m Carlisle and this is my family.
– And they are? Frågar han och pekar mot oss.
– My name is Alucard and this is my sister – Ceres Isabelle.
- I know you, you are the ones from the house. I see the girl is still alive, does it mean she’s a vampire? Frågar James medans han tittar intensivt på min syster.
- She’s not a weakling like you are, yes I turned her into a vampire if you were about to ask.
- I see…. Mitt i så bryter Laurent diskussionen.
– I think it’s time for us to leave. Han tar tag i James och dom 3 går mot skogen igen. Efter när dom har gått så blir allt tyst, åskan har försvunnit lika snabbt som det kom.
– Okay, the game is over for now! Ropar Carlisle. Dom börjar vandra upp mot deras hus när Carlisle vänder sig om och frågar:
- Want to join us?
– No thanks, we got other things to do. Han ler mot oss och vänder sig om och börjar gå mot sitt hus.
– Vi får nog hålla koll på den där Laurent och hans lilla gäng. Min syster nickar instämmande. Vi går mot våran bil och sätter oss och kör iväg mot vårat ställe i Forks.
– Om du har levt i 600 år, hur lyckades du hålla det hemligt och varför var du ens i våran familj? Jag ger en snabb blick på min frågande syster innan jag svarar.
– För det första, min ”chef” ville att jag skulle bo hos er av någon anledning som jag än inte har förstått. För det andra, jag kan kontrollera mig rätt bra men det har varit nära jag har avslöjat mig vid vissa tillfällen.
– Har du haft någon tanke på att…. Döda oss?
– I början var det svårt att hålla tillbaka, men senare har det varit lättare.
– Men, vi har ju kort på dig är du är mindre och alla dessa minnen.
- Jag har… planterat in dom minnena och korten är konstgjorda, men för sjutton berätta inget utav detta för våra föräldrar.
– Jag lovar, men varför kallar du dom ”våra” föräldrar?
– Jag ser dom som mina föräldrar efter all tid jag har varit med dom. Moa sitter och berättar gamla minnen och vi båda skrattar. Till slut är vi framme vid vårat ställe, jag parkerar bilen och vi båda går ut och in i huset där vi nu bor. Jag tar upp en ryggsäck jag hade med mig och tar upp en bok och kastar den mot min syster, som tar den med en hand.
– Vad är detta?
– Det är en bok Nosferatu och vampyrer, du kanske lär dig något av det. Hon bläddrar i boken tills hon börjar läsa i den. Jag sätter mig vid en stol som står vid ett fönster, jag blickar ut mot gatan utanför. Det har börjat regna igen, jag ser en person som går förbi som ser bekant ut. Efter en timme eller mer så går jag ifrån fönstret och sätter på TV:n. Moa sitter fortfarande och läser boken jag gav henne.
– Är det intressant? Frågar jag henne, det enda jag får ur henne är ett mumlande. Jag bara suckar och fortsätter att titta på TV:n. Vi har inget behov av att sova så vi sitter där hela natten. I gryningen så har Moa läst klart boken, snabbare än hon brukar. Ute har det slutat att regna och solen skiner in genom ett av fönstren.
– Vi tål solljus? Hör jag Moa fråga.
– Ja, myterna och filmerna har oftast fel om såna här saker.
– Är det samma sak med kors, vigvatten och påle genom hjärtat?
– Kors och vigvatten är falskt, påle är väl delvis sant, vi dör inte av det men blir paralyserade av det, så se upp för det. Vi både nu sitter framför TV:n och tittar tills det knackar på våran dörr.
Deathclock - del 4
Förlåt om det har tagit ett tag senast förra delen, men har haft lite skrivkramp. Men nu är del 4 ute så - Varsågod och njut om ni kan XD
Copyright till Kouta Hirano för allt inom Hellsing och Copyright till Stephenie Meyer för allt inom Twilight-serien
Del 4.
Det regnar utanför, som det har gjort sen ankomsten. Jag hör hur Moa, som nu heter Ceres Isabelle, skratta i bakgrunden. Lustigt nog hitta vi en TV i förrådet, gissa om vi vart förvånande när vi hitta den. Jag vänder mig om och ser hur hon sitter i sängen och skrattar.
– Gör dig redo, vi åker om en timme. Hon vaknar till som hon har varit i trans.
– Ska vi någonstans? En undrande blick får jag från henne.
– Ja, vi har fått order om att undersöka en sak här i Forks.
Ungefär 40 minuter senare så stänger hon av TV:n, vi går ut mot bilen och sätter oss i den. Jag försöker starta bilen, men den bara hostar.
– Förbannat också! Jag slår bara på batteriet för att titta på bränslemätaren, men den är full.
– Vänta här säger jag medans jag går ut ur bilen. Jag lyfter på motorhuven, och får syn att det inte finns några tändstift.
– Sabotage… är det enda jag får ur mig. Jag tittar mig omkring för att se om jag hittar en affär som säljer tändstift. Jag får syn på en verkstad och börjar gå mot den. När jag kommer fram ser jag ingen där och ropar:
- Anyone here?
– Yeah, under here! Får jag som svar under bilen som står inne i verkstaden.
– Sorry to bother you, but do you sell any sparking plugs here?
– Actually, i do that. How many do you need?
- Well, for some reason, all my sparking plugs are gone.
- Tough luck, I got all sparking plugs you need.
- Thank you!
- It will cost you 10 $. Jag tar fram min plånbok och ger honom pengarna medans jag tar tändstiften.
– Nice to do business with you. Med ett fånigt leende. Jag går tillbaka till bilen och sätter in tändstiften.
– Vart har du varit? Frågar hon medans jag sätter mig i bilen.
– Vi behövde nya tändstift, så jag gick till verkstaden på andra sidan gatan och köpte några. Precis när jag startar bilen så börjar det att åska. Efter 10 minuters resa så kommer vi fram till ett hus. Vi går ut ur bilen och börjar gå mot dörren. Jag knackar på, men ingen öppnar. Jag ser rörelse åt höger och får syn på ett gäng som spelar baseball.
– Där borta! Ser du? Jag pekar mot gänget där dom spelar baseball.
– Ja, vilka är det? Hon tittar mot dom med en undersökande blick.
– Vet inte… Precis när jag säger det, så slår dom till en boll som far mot skogen med en fart som endast vampyrer kan få fram. En av utespelarna springer efter den i en fart som jag bara sett vampyrer springa i – ingen tvekan, det är vampyrer.
– Det är vampyrer, antar jag. Frågar Moa. Hon har också sett detta.
– Ja, det ser ut som det, vi går ner och tar reda på det.
– Okej… Vi använder vår fart och är nere där på 0.5 sekund. Med en harkling får jag deras uppmärksamhet. Hela gänget sluter upp sig och tittar frågande på oss.
– Who are you? Frågar en kille i blont hår.
- I am Alucard and this is Ceres Isabelle, May I ask who you are?
- I am Carlisle and this is, my wife Esme, my kids Edward, Emmett, Jasper, Alice and Rosalie, and this is one of our friends, Bella. Jag tittar nyfiket på Bella och känner att hon är en människa.
– I guess you are all vampires, but you got no red eyes. How come?
- We don’t feed on humans, i see you two do.
- Actually, we feed on donated blood. We try to protect humans, well, the humans who are worth to protect.
- Well, that sounds weirdly good.
- It seems you are not the guys we are after so don’t mind us and just keep playing. We just sit and watch if it’s okay by you.
- You don’t want to play as well?
- No, like I said, we just sit and watch it.
- Alright. Dom börjar spela baseball igen. Hon som Carlisle presenterade som Rosalie får in ett lågt slag, en sekund efter det så hör jag rörelse från skogen. Tydligen så har alla hört det och har ställt sig i en formation runt Edward och Bella, jag förstår runt Bella, men runt Edward också, det är konstigt.
Sekunden efter det, så kommer 3 gestalter ut från skogen, den ena känner jag igen – James, från huset där Moa blev biten av honom. I handen av den mörke av dom håller han bollen. Dom går rakt till Carlisles familj, som står runt Edward och Bella.
Copyright till Kouta Hirano för allt inom Hellsing och Copyright till Stephenie Meyer för allt inom Twilight-serien
Del 4.
Det regnar utanför, som det har gjort sen ankomsten. Jag hör hur Moa, som nu heter Ceres Isabelle, skratta i bakgrunden. Lustigt nog hitta vi en TV i förrådet, gissa om vi vart förvånande när vi hitta den. Jag vänder mig om och ser hur hon sitter i sängen och skrattar.
– Gör dig redo, vi åker om en timme. Hon vaknar till som hon har varit i trans.
– Ska vi någonstans? En undrande blick får jag från henne.
– Ja, vi har fått order om att undersöka en sak här i Forks.
Ungefär 40 minuter senare så stänger hon av TV:n, vi går ut mot bilen och sätter oss i den. Jag försöker starta bilen, men den bara hostar.
– Förbannat också! Jag slår bara på batteriet för att titta på bränslemätaren, men den är full.
– Vänta här säger jag medans jag går ut ur bilen. Jag lyfter på motorhuven, och får syn att det inte finns några tändstift.
– Sabotage… är det enda jag får ur mig. Jag tittar mig omkring för att se om jag hittar en affär som säljer tändstift. Jag får syn på en verkstad och börjar gå mot den. När jag kommer fram ser jag ingen där och ropar:
- Anyone here?
– Yeah, under here! Får jag som svar under bilen som står inne i verkstaden.
– Sorry to bother you, but do you sell any sparking plugs here?
– Actually, i do that. How many do you need?
- Well, for some reason, all my sparking plugs are gone.
- Tough luck, I got all sparking plugs you need.
- Thank you!
- It will cost you 10 $. Jag tar fram min plånbok och ger honom pengarna medans jag tar tändstiften.
– Nice to do business with you. Med ett fånigt leende. Jag går tillbaka till bilen och sätter in tändstiften.
– Vart har du varit? Frågar hon medans jag sätter mig i bilen.
– Vi behövde nya tändstift, så jag gick till verkstaden på andra sidan gatan och köpte några. Precis när jag startar bilen så börjar det att åska. Efter 10 minuters resa så kommer vi fram till ett hus. Vi går ut ur bilen och börjar gå mot dörren. Jag knackar på, men ingen öppnar. Jag ser rörelse åt höger och får syn på ett gäng som spelar baseball.
– Där borta! Ser du? Jag pekar mot gänget där dom spelar baseball.
– Ja, vilka är det? Hon tittar mot dom med en undersökande blick.
– Vet inte… Precis när jag säger det, så slår dom till en boll som far mot skogen med en fart som endast vampyrer kan få fram. En av utespelarna springer efter den i en fart som jag bara sett vampyrer springa i – ingen tvekan, det är vampyrer.
– Det är vampyrer, antar jag. Frågar Moa. Hon har också sett detta.
– Ja, det ser ut som det, vi går ner och tar reda på det.
– Okej… Vi använder vår fart och är nere där på 0.5 sekund. Med en harkling får jag deras uppmärksamhet. Hela gänget sluter upp sig och tittar frågande på oss.
– Who are you? Frågar en kille i blont hår.
- I am Alucard and this is Ceres Isabelle, May I ask who you are?
- I am Carlisle and this is, my wife Esme, my kids Edward, Emmett, Jasper, Alice and Rosalie, and this is one of our friends, Bella. Jag tittar nyfiket på Bella och känner att hon är en människa.
– I guess you are all vampires, but you got no red eyes. How come?
- We don’t feed on humans, i see you two do.
- Actually, we feed on donated blood. We try to protect humans, well, the humans who are worth to protect.
- Well, that sounds weirdly good.
- It seems you are not the guys we are after so don’t mind us and just keep playing. We just sit and watch if it’s okay by you.
- You don’t want to play as well?
- No, like I said, we just sit and watch it.
- Alright. Dom börjar spela baseball igen. Hon som Carlisle presenterade som Rosalie får in ett lågt slag, en sekund efter det så hör jag rörelse från skogen. Tydligen så har alla hört det och har ställt sig i en formation runt Edward och Bella, jag förstår runt Bella, men runt Edward också, det är konstigt.
Sekunden efter det, så kommer 3 gestalter ut från skogen, den ena känner jag igen – James, från huset där Moa blev biten av honom. I handen av den mörke av dom håller han bollen. Dom går rakt till Carlisles familj, som står runt Edward och Bella.
...
Till er som har dålig kritik mot mig och min berättelse, var snäll att visa din sanna identitet istället för att vara anonym. Jag tar gärna emot kritik, men ni får gärna visa er identitet istället för att vara anonym. Att jag svärtar ner Alucards rykte och namn, tror jag inte på. Detta är en berättelse som bara har likheter med honom, med namn, utseende och något ur hans personlighet. Men som alla andra som gillar Hellsing, borde fatta att riktiga Alucard inte kommer skadas av en ynka berättelse. Och jag skriver fan om vad jag vill, fritt land. Ursäkta mitt språk.
Deathclock.
Nu kommer min tredje del av min berättelse - Deathclock. Copyright till Kouta Hirano för Alucard och allt inom Hellsing och Copyright till Stephenie Meyer för allt inom Twilight.
Del 3
Skyltar, träd och olika hus passerar utanför vindrutan.
– Vart är vi på väg? Moa tittar på mig med en trött blick
- Ett ställe vid namn Forks, en ort utanför Port Angeles.
– Varför ska vi dit?
– Ett ärende jag har där svarar jag med en frustration i min röst. Vi åker sen i en tystnad tills Moa får syn på en massa poliser och någon journalist.
– Vad är det som har hänt där? Frågar hon mig medans hon tittar mot dom.
– Vet inte, men det känns inte bra. Jag stannar bilen och går ut med Moa i hälarna. Vi ställer oss nära polistejpen för att få se vad som står på. Jag får syn på en polis och ropar:
- What have happened here?
- Someone have taken hostage in the building svarade polisen. Vi går mot baksidan av huset och ser att ingen polis är där.
– Du stannar här, gå ingenstans uppmanar jag henne.
– Ja, ja svarar hon irriterat. Jag ser om bakdörren är låst och får veta att den inte är det och går in. Vad jag inte vet är att Moa följer efter ändå. När jag kommer in i vardagsrummet så är ingen där, men det finns en trappa upp, jag går upp med dom mest ljudlösa steg som jag kan uppbringa. Men när jag kommer upp så hittar jag fortfarande ingen.
– Vart fan är dom viskar jag för mig själv. Helt plötsligt hör jag ett högt skrik nerifrån huset, jag springer ner för trappan för att få se en man som håller min syster som sköld mot mig.
– You have messed with the wrong person, dude. Med ett hånflin så tar jag fram båda mina pistoler som är ungefär lika långa som en linjal på typ 40 centimeter eller mer. Han bara skrattar, rakt framför mitt ansikte med min syster i famnen.
– Dude, you dont know who i am? Frågar han med ett hånflin.
– Another weakling? Han bara forsätter skratta som jag skämtade med honom.
– And your name is? Frågar jag honom.
- If you are so eager to know this girl’s killer, my name is James.
- Over my dead body you kill her säger jag med en ilska I min röst.
- With pleasure får han ur sig medans han skrattar som en galning. Då händer det som inte får hända, han biter Moa precis I halsen. Jag avfyrar mina vapen, men han är redan borta. Jag springer fram till Moa som kravlar sig smärta. Jag lyfter upp hennes huvud, och klappar försiktigt hennes hår. Jag vet vad jag måste göra så jag biter henne i halsen, suger ut giftet som han hade sprutat in och sen blandar jag mitt blod med hennes. Jag smyger ut med henne i famnen till våran bil, jag lägger henne i baksätet och sätter mig vid ratten och kör därifrån. Jag tar upp min mobil och ringer.
– Alucard här, har ett litet problem.
– Vad är det för problem? Frågar Integral med något irriterad röst.
– Min syster följde efter mig och hon vart biten av en vampyr, så jag fick suga ut giftet och göra henne till en vampyr av samma sort som mig.
– Alucard! Du kan inte göra henne till en vampyr! Skriker Integral i mitt öra.
– Ledsen, men var tvungen, annars hade hon blivit en av dem, hellre en allierad än en fiende till.
– Nåväl, ditt förråd med donerat blod i Forks räcker gott och väl för er båda, Alucard, lär henne väl. Är det sista hon säger. Jag tittar bakom mig och ser att Moa verkar sova. Efter en timme så är vi framme i Forks, jag kör till förrådet Integral prata om. Jag öppnar dörren till baksätet till bilen och lyfter ut Moa.
Jag bär in henne i förrådet, och hittar en säng som var egentligen till mig. Efter ännu en timme så vaknar hon, jag ser hennes röda ögon och ser att det har funkat. Jag ler lättsamt inombords.
– V-vad hände? Frågar hon trött.
– Tror du på vampyrer? Frågar jag
- Nej? Hurså? Hon tittar på mig med en konstig blick.
– Du och jag är vampyrer, tyvärr.
– Du skämtar? Utbrister hon.
– Nej, känner du dig inte starkare?
– Jo, när du säger det, Hur länge har du varit vampyr då?
– 600 år suckar jag
- Var det du som gjorde mig till en vampyr?
– Ja, jag var tvungen, annars hade du dött.
– Jag förstår…
- Här får du nått att äta säger jag medans jag sträcker fram en påse, som dom har i sjukhus, med blod.
– Jag kan inte…? Tvekar hon.
– Du måste, annars försvagas du.
– Okej…. Hon tar den och hugger i påsen som om hon alltid har vetat hur man gör.
– Låt mig säga mitt riktiga namn, jag heter Alucard och är en Nosferatu, dom enda sanna vampyrerna, och du är också en Nosferatu.
– Dom enda sanna vampyrerna?
– Vi kallas så för vi är dom starkaste vampyrerna på denna planet.
- Så jag är starkare än alla andra vampyrer?
- Ja, nog talat om det, ditt nya namn som vampyr är, Ceres Isabelle.
Del 3
Skyltar, träd och olika hus passerar utanför vindrutan.
– Vart är vi på väg? Moa tittar på mig med en trött blick
- Ett ställe vid namn Forks, en ort utanför Port Angeles.
– Varför ska vi dit?
– Ett ärende jag har där svarar jag med en frustration i min röst. Vi åker sen i en tystnad tills Moa får syn på en massa poliser och någon journalist.
– Vad är det som har hänt där? Frågar hon mig medans hon tittar mot dom.
– Vet inte, men det känns inte bra. Jag stannar bilen och går ut med Moa i hälarna. Vi ställer oss nära polistejpen för att få se vad som står på. Jag får syn på en polis och ropar:
- What have happened here?
- Someone have taken hostage in the building svarade polisen. Vi går mot baksidan av huset och ser att ingen polis är där.
– Du stannar här, gå ingenstans uppmanar jag henne.
– Ja, ja svarar hon irriterat. Jag ser om bakdörren är låst och får veta att den inte är det och går in. Vad jag inte vet är att Moa följer efter ändå. När jag kommer in i vardagsrummet så är ingen där, men det finns en trappa upp, jag går upp med dom mest ljudlösa steg som jag kan uppbringa. Men när jag kommer upp så hittar jag fortfarande ingen.
– Vart fan är dom viskar jag för mig själv. Helt plötsligt hör jag ett högt skrik nerifrån huset, jag springer ner för trappan för att få se en man som håller min syster som sköld mot mig.
– You have messed with the wrong person, dude. Med ett hånflin så tar jag fram båda mina pistoler som är ungefär lika långa som en linjal på typ 40 centimeter eller mer. Han bara skrattar, rakt framför mitt ansikte med min syster i famnen.
– Dude, you dont know who i am? Frågar han med ett hånflin.
– Another weakling? Han bara forsätter skratta som jag skämtade med honom.
– And your name is? Frågar jag honom.
- If you are so eager to know this girl’s killer, my name is James.
- Over my dead body you kill her säger jag med en ilska I min röst.
- With pleasure får han ur sig medans han skrattar som en galning. Då händer det som inte får hända, han biter Moa precis I halsen. Jag avfyrar mina vapen, men han är redan borta. Jag springer fram till Moa som kravlar sig smärta. Jag lyfter upp hennes huvud, och klappar försiktigt hennes hår. Jag vet vad jag måste göra så jag biter henne i halsen, suger ut giftet som han hade sprutat in och sen blandar jag mitt blod med hennes. Jag smyger ut med henne i famnen till våran bil, jag lägger henne i baksätet och sätter mig vid ratten och kör därifrån. Jag tar upp min mobil och ringer.
– Alucard här, har ett litet problem.
– Vad är det för problem? Frågar Integral med något irriterad röst.
– Min syster följde efter mig och hon vart biten av en vampyr, så jag fick suga ut giftet och göra henne till en vampyr av samma sort som mig.
– Alucard! Du kan inte göra henne till en vampyr! Skriker Integral i mitt öra.
– Ledsen, men var tvungen, annars hade hon blivit en av dem, hellre en allierad än en fiende till.
– Nåväl, ditt förråd med donerat blod i Forks räcker gott och väl för er båda, Alucard, lär henne väl. Är det sista hon säger. Jag tittar bakom mig och ser att Moa verkar sova. Efter en timme så är vi framme i Forks, jag kör till förrådet Integral prata om. Jag öppnar dörren till baksätet till bilen och lyfter ut Moa.
Jag bär in henne i förrådet, och hittar en säng som var egentligen till mig. Efter ännu en timme så vaknar hon, jag ser hennes röda ögon och ser att det har funkat. Jag ler lättsamt inombords.
– V-vad hände? Frågar hon trött.
– Tror du på vampyrer? Frågar jag
- Nej? Hurså? Hon tittar på mig med en konstig blick.
– Du och jag är vampyrer, tyvärr.
– Du skämtar? Utbrister hon.
– Nej, känner du dig inte starkare?
– Jo, när du säger det, Hur länge har du varit vampyr då?
– 600 år suckar jag
- Var det du som gjorde mig till en vampyr?
– Ja, jag var tvungen, annars hade du dött.
– Jag förstår…
- Här får du nått att äta säger jag medans jag sträcker fram en påse, som dom har i sjukhus, med blod.
– Jag kan inte…? Tvekar hon.
– Du måste, annars försvagas du.
– Okej…. Hon tar den och hugger i påsen som om hon alltid har vetat hur man gör.
– Låt mig säga mitt riktiga namn, jag heter Alucard och är en Nosferatu, dom enda sanna vampyrerna, och du är också en Nosferatu.
– Dom enda sanna vampyrerna?
– Vi kallas så för vi är dom starkaste vampyrerna på denna planet.
- Så jag är starkare än alla andra vampyrer?
- Ja, nog talat om det, ditt nya namn som vampyr är, Ceres Isabelle.
Deathclock
Äntligen säg, tog ett tag innan andra delen kom ut men nu är den här. Copyright till Kouta Hirano för Hellsing och Alucard.
Del 2.
Medans jag tittar på TV:n så ringer min mobil. Jag plockar upp den från min ficka och svarar:
- Ja? Vem är det?
– Du behövs här svarar en röst jag känner igen väl. Jag lägger på och börjar gå mot hallen för att ta på mig min röda rock och hatt.
– Ska gå ut ett tag ropar jag medans jag öppnar dörren. När jag kommer ut så blåser det emot mig och ser att det är nästan storm ute just nu.
När sjutton vart det storm? Kliar på mitt huvud fundersamt. Medans jag vandrar vidare så har min syster bestämt sig för att följa efter mig. Något jag inte märker eftersom det är motvind. Till slut kommer jag fram till ett stort hus som har en sorts mur runt. Vakten bredvid som vaktar ingången öppnar grinden och säger:
- Välkommen tillbaka, Alucard. Medans han gör en honnör. Jag bara flinar mot honom och går mot huset. Min syster som har följt mig ända hit har stannat ungefär 10 meter från grinden och bevakar allt jag gör tills jag går in i huset. Jag går genom en lång korridor med en massa tavlor på väggen och en del rustningar. När jag kommer mot två stora dörrar, så öppnas dom automatiskt.
– Var hälsad, vampyr Alucard. En röst jag känner igen alltför väl.
– Var hälsad själv, Lady Integral. Vad är det nu du vill? Frågar jag medans jag bara flinar.
– Rakt på sak jag ser, vi har ett problem i nordvästra USA. Det är en eller flera vampyrer som ställer till problem där.
– Som alltid. Ska bli roligt att se om dom blir någon match mot mig. Jag bara hånskrattar medans jag går mot utgången.
– Alucard! Du har väl dina vapen med dig? Ropar Integral efter mig.
– Alltid. Svarar jag medans jag flinar för mig själv. När jag kommer ut genom dörren känner jag en välbekant doft i luften. På håll ser jag min syster, jag använder min snabbhet och hamnar bakom henne.
– Och vad gör du här? Frågar jag henne medans hon vänder sig om.
– H-hur kom du hit? Hon står bara och tittar mot mig som jag vore farlig.
– Det finns mer än en ingång och utgång från det där huset.
– Vem bor i det där huset? Hon tittar på mig med en frågande blick.
– En vän till mig som behövde min hjälp bara. Svarar jag henne med ett leende bara.
– Varför kalla vakten dig Alucard för?
– Dom kallar mig för det på grund av min klädsel bara. Svarar jag med ett stort skratt. På hennes blick kan jag se att hon inte tror mig.
– Dags att gå hem för dig nu. Jag ger henne en liten klapp på ryggen. Hon får en sur min och börjar gå mot vårt hem. Jag står kvar tills jag inte ser henne mer och går mot busshållplatsen i närheten. Men min syster har inte gått hem, hon hinner med samma buss underligt nog. Hon sätter sig längst bak medans jag sitter längst fram. När bussen har äntligen har anlänt till flygplatsen, så stiger jag av och min syster följer fortfarande efter mig. Väl inne på flygplatsen så går jag mot ett privat flygplan som ägs av den hemliga myndigheten som heter – Hellsing. Jag går ombord planet och går mot cockpiten, medans jag pratar med piloten så har min syster gått ombord på planet också. Hon gömmer sig på en av toaletterna. Jag kommer ut och märker inte det och sätter mig ner. Planet lyfter och styr mot väster. När vi väl landar i Seattle, så regnar det. Jag går mot en bil som ägs återigen av Hellsing, men medans jag går mot den så känner jag samma doft som vid huset, jag vänder mig om och får syn på min syster som heter Moa.
– Moa, vad i helvete gör du här? Kom fram, jag såg dig nog. Ropar jag emot henne. Hon kommer ut från planet med en skamsen blick.
– Jag undra bara vart du skulle.
– Vad kommer mamma och pappa säga när du är borta? Frågar jag henne med en bestämd blick.
– Jag ringde och sa att jag skulle vara med en kompis hela dagen, förresten vart är vi? Frågar hon mig.
– Vi är i Seattle, i USA. Suckar jag
- Är vi verkligen i USA?! Utbrister hon med en glädje som är knappt det största jag har sett.
– Ja, jag sa ju det, men nu när du ändå är här. Kom och sätt dig i bilen innan du blir för blöt. Hon går och sätter sig i bilen i baksätet, medans jag sätter mig vid förarsätet och börjar köra ut från flygplatsen.
Del 2.
Medans jag tittar på TV:n så ringer min mobil. Jag plockar upp den från min ficka och svarar:
- Ja? Vem är det?
– Du behövs här svarar en röst jag känner igen väl. Jag lägger på och börjar gå mot hallen för att ta på mig min röda rock och hatt.
– Ska gå ut ett tag ropar jag medans jag öppnar dörren. När jag kommer ut så blåser det emot mig och ser att det är nästan storm ute just nu.
När sjutton vart det storm? Kliar på mitt huvud fundersamt. Medans jag vandrar vidare så har min syster bestämt sig för att följa efter mig. Något jag inte märker eftersom det är motvind. Till slut kommer jag fram till ett stort hus som har en sorts mur runt. Vakten bredvid som vaktar ingången öppnar grinden och säger:
- Välkommen tillbaka, Alucard. Medans han gör en honnör. Jag bara flinar mot honom och går mot huset. Min syster som har följt mig ända hit har stannat ungefär 10 meter från grinden och bevakar allt jag gör tills jag går in i huset. Jag går genom en lång korridor med en massa tavlor på väggen och en del rustningar. När jag kommer mot två stora dörrar, så öppnas dom automatiskt.
– Var hälsad, vampyr Alucard. En röst jag känner igen alltför väl.
– Var hälsad själv, Lady Integral. Vad är det nu du vill? Frågar jag medans jag bara flinar.
– Rakt på sak jag ser, vi har ett problem i nordvästra USA. Det är en eller flera vampyrer som ställer till problem där.
– Som alltid. Ska bli roligt att se om dom blir någon match mot mig. Jag bara hånskrattar medans jag går mot utgången.
– Alucard! Du har väl dina vapen med dig? Ropar Integral efter mig.
– Alltid. Svarar jag medans jag flinar för mig själv. När jag kommer ut genom dörren känner jag en välbekant doft i luften. På håll ser jag min syster, jag använder min snabbhet och hamnar bakom henne.
– Och vad gör du här? Frågar jag henne medans hon vänder sig om.
– H-hur kom du hit? Hon står bara och tittar mot mig som jag vore farlig.
– Det finns mer än en ingång och utgång från det där huset.
– Vem bor i det där huset? Hon tittar på mig med en frågande blick.
– En vän till mig som behövde min hjälp bara. Svarar jag henne med ett leende bara.
– Varför kalla vakten dig Alucard för?
– Dom kallar mig för det på grund av min klädsel bara. Svarar jag med ett stort skratt. På hennes blick kan jag se att hon inte tror mig.
– Dags att gå hem för dig nu. Jag ger henne en liten klapp på ryggen. Hon får en sur min och börjar gå mot vårt hem. Jag står kvar tills jag inte ser henne mer och går mot busshållplatsen i närheten. Men min syster har inte gått hem, hon hinner med samma buss underligt nog. Hon sätter sig längst bak medans jag sitter längst fram. När bussen har äntligen har anlänt till flygplatsen, så stiger jag av och min syster följer fortfarande efter mig. Väl inne på flygplatsen så går jag mot ett privat flygplan som ägs av den hemliga myndigheten som heter – Hellsing. Jag går ombord planet och går mot cockpiten, medans jag pratar med piloten så har min syster gått ombord på planet också. Hon gömmer sig på en av toaletterna. Jag kommer ut och märker inte det och sätter mig ner. Planet lyfter och styr mot väster. När vi väl landar i Seattle, så regnar det. Jag går mot en bil som ägs återigen av Hellsing, men medans jag går mot den så känner jag samma doft som vid huset, jag vänder mig om och får syn på min syster som heter Moa.
– Moa, vad i helvete gör du här? Kom fram, jag såg dig nog. Ropar jag emot henne. Hon kommer ut från planet med en skamsen blick.
– Jag undra bara vart du skulle.
– Vad kommer mamma och pappa säga när du är borta? Frågar jag henne med en bestämd blick.
– Jag ringde och sa att jag skulle vara med en kompis hela dagen, förresten vart är vi? Frågar hon mig.
– Vi är i Seattle, i USA. Suckar jag
- Är vi verkligen i USA?! Utbrister hon med en glädje som är knappt det största jag har sett.
– Ja, jag sa ju det, men nu när du ändå är här. Kom och sätt dig i bilen innan du blir för blöt. Hon går och sätter sig i bilen i baksätet, medans jag sätter mig vid förarsätet och börjar köra ut från flygplatsen.
Deathclock
Detta är då min lilla berättelse. Copyright till Kouta Hirano för att ha skapat själva Alucard och Hellsing.
Del 1.
Jag springer, från nått jag inte vet. Jag skriker: ”Vad är det du vill mig?”. Jag springer tills vägen blir till ett stup och jag faller. Jag vaknar upp med ett flämt.
– Jag? Drömmer? Tar en snabb titt på klockan och ser att det är 7 på morgonen. Jag går upp och tar på mig nått som bara ligger framme. Ute i vardagsrummet så har mamma somnat framför TV:n.
– Detta OS mumlar jag och skakar på huvudet. Jag öppnar dörren till min systers rum och till min förvåning få se henne uppe och vid datorn.
– Vilken ovanlig syn att se dig uppe så här tidigt. När vakna du?
– För en halvtimme sen säger hon glatt medans hon ler med hela ansiktet.
Jag bara skakar på huvudet och ler. Jag går mot badrummet för att borsta mina tänder. När jag öppnar dörren så tänder jag lampan, den andra har visst slutat att fungera för någon månad sen. Jag tar min tandborste och trycker ut tandkräm på den och börja borsta. När jag väl borstar mina tänder i överkäken så ser jag mina hörntänder växa, men det är inget onormalt. Så har det varit i 600 år nu. Ja, jag är en vampyr, en Nosferatu. Nosferatu är dom enda riktiga vampyrer. Men det enda blod jag dricker är donerat blod jag får från en hemlig myndighet som vet om min existens. I utbyte så skyddar jag människor från vampyrer som vill skada människor. Ingen i min familj vet om vad jag är, antagligen aldrig få veta heller. Men om dom skulle råka ut för någon knipa, så tänker jag försvara dom till slutet. Mitt namn är Pontus i denna familj, men mitt egentliga namn är Alucard. När jag kommer ut från toaletten, så hör jag mamma har vaknat, eller i alla fall något. Jag går ut på balkongen och sträcker på mig ovanligt nog. Det är sommar ute, skönare årstid får man leta efter. Man får bara lust att skrika ut genom hela staden. Solljus oroar mig inte, skadar mig inte alls. Den enda som misstänker något om mig är min syster. Jag kan inte äta fast föda som människor kan. Jag kommer med ursäkter som, ”jag har redan ätit” och liknande saker. Hon har ibland gett mig konstiga blickar när jag säger att jag har redan ätit. Jag hör min syster komma upp bakom mig.
– Hej Moa, redan klar vid datorn? Jag småskrattar för mig själv
- Fan också, du vart inte skrämd muttrar hon med en sur min på sina läppar
- Jag hörde dig. Men ta ett djupt andetag av denna luft, så kanske du lyckas någon gång skämtar jag medans jag flinar mot henne. Hon går med en besviken min in i lägenheten. Medans jag tar andetaget känner jag lukten av något som inte hör hemma i dessa trakter, en vampyr. Någonstans nära här finns en vampyr, vad har han/hon att göra här? Jag tittar mig omkring för att försöka få någon glimt av denna vampyr och om den är fredlig eller fientlig. Jag ser något röra sig uppe på hustaken, snabbt också.
– Jag kommer snart! Skriker jag in i lägenheten och hoppar upp på nästa balkong och nästa tills jag är uppe på taket. Där väntar vampyren.
– Vem är du? Och vad gör du här? Frågar jag medans jag stirrar på honom med mina röda ögon.
– Jag är Spyrel, din bödel säger han med ett hånflin. Jag bara hånskrattar och säger:
- Jag väntar. Han tar fram ett svärd som är likt en Katana, men är ändå inte det. Han börjar springa emot mig och ska precis svinga sitt svärd emot mig, men jag rör mig bara någon decimeter åt vänster och tar tag i hans arm och slänger ner honom på marken nedanför. Jag hoppar ner och landar precis bredvid honom och sätter en fot på hans huvud.
– Vad gör du här?
– Sa ju att jag är din bödel. Svarar han medans han tar tag i min fot och slänger in mig i ett av träden. Jag reser på mig och borstar av mig och hånflinar mot honom.
– Kan du inte bättre? Jag försvinner och hamnar bakom honom och spetsar honom med min hand genom hans mage.
– Vem var bödeln här? Frågar jag honom medan jag hånler. Sen sliter jag bort huvudet på honom. Jag börjar gå mot mitt hem och funderar på varför han var här. Väl hemma så kommer min mamma direkt och frågar:
- Vart försvann du? Med en orolig blick tittar hon på mig.
– Tyckte jag såg Jeppe bara. Svarade jag lugnade medans jag gick mot vardagsrummet och satte mig ner för att titta på TV.
Del 1.
Jag springer, från nått jag inte vet. Jag skriker: ”Vad är det du vill mig?”. Jag springer tills vägen blir till ett stup och jag faller. Jag vaknar upp med ett flämt.
– Jag? Drömmer? Tar en snabb titt på klockan och ser att det är 7 på morgonen. Jag går upp och tar på mig nått som bara ligger framme. Ute i vardagsrummet så har mamma somnat framför TV:n.
– Detta OS mumlar jag och skakar på huvudet. Jag öppnar dörren till min systers rum och till min förvåning få se henne uppe och vid datorn.
– Vilken ovanlig syn att se dig uppe så här tidigt. När vakna du?
– För en halvtimme sen säger hon glatt medans hon ler med hela ansiktet.
Jag bara skakar på huvudet och ler. Jag går mot badrummet för att borsta mina tänder. När jag öppnar dörren så tänder jag lampan, den andra har visst slutat att fungera för någon månad sen. Jag tar min tandborste och trycker ut tandkräm på den och börja borsta. När jag väl borstar mina tänder i överkäken så ser jag mina hörntänder växa, men det är inget onormalt. Så har det varit i 600 år nu. Ja, jag är en vampyr, en Nosferatu. Nosferatu är dom enda riktiga vampyrer. Men det enda blod jag dricker är donerat blod jag får från en hemlig myndighet som vet om min existens. I utbyte så skyddar jag människor från vampyrer som vill skada människor. Ingen i min familj vet om vad jag är, antagligen aldrig få veta heller. Men om dom skulle råka ut för någon knipa, så tänker jag försvara dom till slutet. Mitt namn är Pontus i denna familj, men mitt egentliga namn är Alucard. När jag kommer ut från toaletten, så hör jag mamma har vaknat, eller i alla fall något. Jag går ut på balkongen och sträcker på mig ovanligt nog. Det är sommar ute, skönare årstid får man leta efter. Man får bara lust att skrika ut genom hela staden. Solljus oroar mig inte, skadar mig inte alls. Den enda som misstänker något om mig är min syster. Jag kan inte äta fast föda som människor kan. Jag kommer med ursäkter som, ”jag har redan ätit” och liknande saker. Hon har ibland gett mig konstiga blickar när jag säger att jag har redan ätit. Jag hör min syster komma upp bakom mig.
– Hej Moa, redan klar vid datorn? Jag småskrattar för mig själv
- Fan också, du vart inte skrämd muttrar hon med en sur min på sina läppar
- Jag hörde dig. Men ta ett djupt andetag av denna luft, så kanske du lyckas någon gång skämtar jag medans jag flinar mot henne. Hon går med en besviken min in i lägenheten. Medans jag tar andetaget känner jag lukten av något som inte hör hemma i dessa trakter, en vampyr. Någonstans nära här finns en vampyr, vad har han/hon att göra här? Jag tittar mig omkring för att försöka få någon glimt av denna vampyr och om den är fredlig eller fientlig. Jag ser något röra sig uppe på hustaken, snabbt också.
– Jag kommer snart! Skriker jag in i lägenheten och hoppar upp på nästa balkong och nästa tills jag är uppe på taket. Där väntar vampyren.
– Vem är du? Och vad gör du här? Frågar jag medans jag stirrar på honom med mina röda ögon.
– Jag är Spyrel, din bödel säger han med ett hånflin. Jag bara hånskrattar och säger:
- Jag väntar. Han tar fram ett svärd som är likt en Katana, men är ändå inte det. Han börjar springa emot mig och ska precis svinga sitt svärd emot mig, men jag rör mig bara någon decimeter åt vänster och tar tag i hans arm och slänger ner honom på marken nedanför. Jag hoppar ner och landar precis bredvid honom och sätter en fot på hans huvud.
– Vad gör du här?
– Sa ju att jag är din bödel. Svarar han medans han tar tag i min fot och slänger in mig i ett av träden. Jag reser på mig och borstar av mig och hånflinar mot honom.
– Kan du inte bättre? Jag försvinner och hamnar bakom honom och spetsar honom med min hand genom hans mage.
– Vem var bödeln här? Frågar jag honom medan jag hånler. Sen sliter jag bort huvudet på honom. Jag börjar gå mot mitt hem och funderar på varför han var här. Väl hemma så kommer min mamma direkt och frågar:
- Vart försvann du? Med en orolig blick tittar hon på mig.
– Tyckte jag såg Jeppe bara. Svarade jag lugnade medans jag gick mot vardagsrummet och satte mig ner för att titta på TV.
